Tre filmer: Yasmine Wilterius

Tre filmer: Yasmine Wilterius

Man skulle kunna säga att Yasmine Wilterius har vigd sitt liv åt filmen. Med en yrkesutbildning i TV-produktion samt en teoretisk utbildning inom filmvetenskap i ryggen jobbar hon som regissör, scripta, statist och allt däremellan. På Twitter kan man följa henne under @wilterius. Här presenterar hon tre väldigt olika filmer som har en speciell plats i hennes hjärta.

Du levande (Roy Andersson, 2007)

Du_levande

Jag agerade statist i Du Levande. En tidig morgon kom jag till Filmhuset som var sövande tyst i tron att jag var först på plats men i Studio 1 hördes plötsligt fotsteg. Jag ropade hallå och i nästa sekund stod Roy Andersson i dörröppningen. Stolt visade han mig runt i Studio 1 och 2. Innanför dessa dörrar öppnades en helt ny värld. En tågstation var uppbyggd och vid sidan om fanns pyttesmå modellhus som på håll såg ut som en hel stad. Precis som hans filmer kunde man likna studion vid en oljemålning. Ljusa färger och en känsla av tidlöshet.

Drygt ett år senare såg jag resultatet. Roy Andersson är ett proffs på att sammanföra tragik och komik i samma sekund. Begravningsscenen i Du Levande fick mig att börja skratta i biosalongen. I scenen möts glädje och sorg, liv och död. En man i orkestern spelar trummor. Han får feeling och blir så till sig av sitt eget musicerande att han glömmer bort rummet, dvs. kapellet med de sörjande. Plötsligt börjar han slå snabbare rytmer på trummorna. Samtidigt gråter folk runtomkring honom. Prästen äger till trummisen att dämpa sig och komiken är där igen. Med hjälp av enbart en kameravinkel skapas ett lugn i scenerna vilket ger tittaren möjlighet att själv utforska rummet med blicken.

I Du Levande finns många spår av ensamhet. Då är människan blottad, avklädd från sin roll i det sociala spelet. Hans karaktärer har ett slags gemensamt utanförskap som ger dem en oförmåga att socialisera sig. Andersson vill i det verkliga livet att alla skall vara med, bli sedda och känna sig betydelsefulla. Detta blev jag vittne till under inspelningen. Regissören tog samtliga i hand varje morgon samt försökte memorera allas namn. Mellan tagningarna bjöds det på rostbiff och rödvin och Andersson talade högt om sina visioner med filmen.

Inspelningen av Du Levande blev en upplevelse som hade stort inflytande på mig. Senare kom jag att skriva min C-uppsats om Roy Anderssons filmer ur ett samhällskritiskt perspektiv.

Gladiator (Ridley Scott, 2000)

Gladiator

Regissören Ridley Scott är fenomenal på att få med livets alla byggstenar i varenda film han gör. Han verkar helt enkelt ha förmågan att lyckas komprimera livets alla stora frågor i en och samma film. Gladiator är ett tydligt exempel på detta. Kärlek, hat, hämndlystnad, svartsjuka, vänskap och människans kamp för fysisk och själslig överlevnad är bara några av alla de ingredienser som finns med i detta episka drama. Filmmusiken är fantastiskt komponerad av Hans Zimmer. Dessa toner i kombination med regissörens estetik i bildspråket samt Russel Crowes närvarande skådespeleri gör det rent omöjligt att inte dras med och liksom slukas av filmens storhet.

Jag var tagen av Gladiator under en lång tid efter att jag sett den. Inspirationen blev så stor att jag bokade en resa till Rom och besökte Colosseum. Väl plats bland ruinerna tappade jag nästan andan av platsen som en gång varit gladiatorernas arena.

Jag böjde mig ner och drog handen genom det torra gruset på marken och plötsligt möttes filmen och verkligheten. Jag kunde se framför mig hur gladiatorerna slagits för sina liv på just denna plats. En liten sten från den historiska platsen slank sedan ner i min jackficka. Den tummade jag på i flera dagar. Nu ligger stenen i mitt fönster som en påminnelse om resan och filmen Gladiator som ledde mig ändå till Colosseum i Rom.

Cabaret (Bob Fosse, 1972)

cabaret

Ensam satt jag en natt och såg Cabaret med ett stilla snöfall utanför mitt fönster. Musikalen greppade tag om mig från första stund och blev sedan en film jag sett så många gånger att jag nu tappat räkningen. Liza Minelli gör en klockren rolltolkning av den destruktiva Sally Bowles. Den natten när jag såg Cabaret befann jag mig som i en bubbla. Jag levde mig in i scenerna något fullständigt och när eftertexten sedan rullade var gatorna täckta av nyfallen snö och brevbäraren delade ut morgonens dagstidning. Stämningen med kylan utanför och den trygga tillvaro jag befann mig i med tända ljus och sovande grannar smältes samman med filmen. Berörd och stum satt jag efteråt kvar i soffan och tänkte igenom vad jag egentligen sett.

Jag minns att jag målade naglarna gröna inspirerad av Liza Minellis rollfigur samt kom på mig själv att nynna soundtracket i offentliga miljöer vid ett flertal tillfällen efter att ha sett filmen.

Cabaret är en film där känslan av obehag och glädje tävlar om utrymmet. Kontraster mellan gott och ont, glädje och sorg, utklätt och avklätt spelar en stor roll i filmen. De vilsna huvudpersonerna finner kärleken till varandra mitt under upptrappningen av ett fruktansvärt krig. På Kit Kat Club vill man inte låtsas om det mörka hot som inom en snar framtid knackar på dörren, utan där håller de krampaktigt fasaden uppe. Istället för att våga se sanningen döljer de smutsen bakom glittrande kläder och sminkar glatt över ansikten som egentligen gråter.

Jag tycker filmen är fantastisk då den lyckas behålla mystiken och känslan av att hotet från ett krig ständigt ligger i luften. Detta gör att tittaren sitter på helspänn genom hela filmen. Ett mästerverk!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>