Tre filmer: Wanda Bendjelloul

Tre filmer: Wanda Bendjelloul

Wanda Bendjelloul har under senaste året blivit närmast synonym med fenomenet Feministisk Filmfasta. 40 dagar innan påsk hade hon helt enkelt blivit för mätt på att endast få serverat film gjord av män, och bestämde sig för att avstå. Processen dokumenterade hon på sin blogg, och sedan dess har det bara rullat på, hon skriver, twittrar och debatterar för att synliggöra filmvärldens skeva könsfördelning. Hon har även sammanställt en ständigt växande lista med kvinnliga regissörer och tar gärna emot tips om namn som saknas där.

Fitzcarraldo (Werner Herzog, 1982)

fitzcarraldo

Jag kommer nog aldrig riktigt förstå hur min pappa tänkte när han satte mig framför Fitzcarraldo som 7 åring.  Jag kan ju omöjligt ha begripit mig på detta båtdrama. Ändå sögs jag in i intensiteten av Kinskis vevande och den febriga förflyttningen av skeppet genom djungeln. Kanske var det tack vare just Fitzcarraldo som jag tidigt lärde mig att man inte alltid behöver förstå konst för att uppskatta den. Jag vet dock att detta är filmen som gett mig övertygelsen om att all stor konst är resultatet av enorma pretentioner, fullständig kompromisslöshet och ett visst mått av vansinne.

Frihet – Den blå filmen (Krzysztof Kieslowski, 1993)

frihet_den_bla_filmen

”Mystisk… sexig” står det på filmens engelskspråkiga affisch. Det tycker jag summerar Kieslowskis blåa film ganska bra. För när jag var 17 år var jag väldigt intresserad av att vara just mystisk och jag tror att jag såg den här filmen alldeles själv fem gånger på bio. Då blev den sådär härligt meta, min tonårstid destillerad, full av manierade scener och  plötsliga känsloutbrott ackompanjerade av bombastisk klassisk musik. Det är kanske lite orättvist att ge sig på just Den blå filmen. Jag håller ju egentligen samtliga franskspråkiga filmer från den här tiden ansvariga för tonårens skeva förhållningsätt till livet och det motsatta könet. Sedan kan man ju inte undgå att undra om det inte fanns en bakomliggande konspiration bakom detta tvångsmässiga ältande av osannolikt romantiska kärleksrelationer mellan unga psykiskt instabila kvinnor och äldre män i trenchcoat. Som tur var lärde jag mig snart att utanför detta filmiska la la land var orakade enslingar i trenchcoat som limmar på labila småbrudar tragiska snuskgubbar.

Tyskland, bleka moder (Helma Sanders- Brahms, 1979)

deutschland_bleiche_mutter

Det skulle dröja 37 år för mig att hitta denna film som är en av de absolut bästa krigsskildringar som gjorts på film. Berättad ur barnets perspektiv och med moderns kamp för överlevnad i fokus lyckas den med små medel berätta något nytt om andra världskriget. Plötsligt kliver skuggorna ur det förflutna fram ur historieskrivningens mörker och tar plats. Scenen där Lene, modern, bär sitt barn genom skogen berättandes en saga i en loop, en slags åtta för att upphäva tiden, hemsöker mig fortfarande. Detta är en viktig påminnelse om varför manusförfattarens och regissörens kön kan spela roll.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>