Tre filmer: Ulrika Bandeira

Tre filmer: Ulrika Bandeira

Ulrika Bandeira har under de senaste åren jobbat projektbaserat, bland annat med olika filmfestivaler som till exempel Tempo Dokumentärfestival och Bergmanveckan. Med sin bakgrund i dansvetenskap skriver hon bloggen Domino Dancing, och just nu är hon mycket engagerad i projektet Dance For Love, ett stort dansevent som kommer att gå av stapeln kommande söndag den 15 september 2013 vid Kulturhuset i Stockholm.

The Long Kiss Goodnight (Renny Harlin, 1996)

TheLongKissGoodnight

Att jag mer eller mindre över en natt började träna karate och göra armhävningar som besatt kan man tacka The Long Kiss Goodnight för. Mitt tonåriga jag blev helt golvat av en svärande och rökande Gena Davis med svällande armmuskler och svintoblont hår, som kunde hantera en k-pist lika bra som hon kunde servera dräpande kommentarer.

Mer uppfinningsrik än McGyver och tuffare än John McClane revolutionerade denna lågstadielärare med minnesförlust min bild av hur en filmhjälte kunde vara.

Tjejen som tog hem spelet (Michael Ritchie 1986)

TjejenSomTogHemSpelet

Klassisk underdog-historia där Goldie Hawn spelar Molly McGrath som säger upp sig från det trygga gympalärarjobbet på preppiga Prescott High för att istället coacha football-laget på slummiga skolan Central high. Molly McGrath utmanar gubbväldet, både bland de rivaliserande coacherna i football-ligan och på hemmaplan, där hennes fd make fortfarande har synpunkter på hur hon lever sitt liv. Kläderna, frisyrerna och musiken står sig än idag och det är fortfarande mitt go-to-val när jag vill se en peppig film.

Men nu när jag ser filmen gör jag det med delvis nya ögon. Jag har svårare att hacka i mig de scener som handlar om vårdnadstvisten om McGraths barn. De säger så oerhört mycket om hur en kvinna förväntas vara som förälder. Att hon kan ha andra intressen vid sidan av sina barn var – och är tyvärr fortfarande – oerhört provocerande.

Men även om jag nu ser filmen i ett lite annat ljus än när jag först såg den faller ingen skugga på Molly McGrath. Hon är fortfarande en av de roligaste och härligaste filmkaraktärerna jag vet!

Step Up 2 The Streets (Jon M. Chu 2008)

StepUpToTheStreets

Det var mer eller mindre av en händelse som jag såg Step Up 2 The Streets, och jag kan egentligen inte påstå att jag tänkte speciellt mycket på den efter att jag hade sett den. Ändå låg den (och sedan dess många liknande filmer) kvar i bakhuvudet och gnagde. Jag störde mig på de platta rollkaraktärerna och den lövtunna och starkt formaliserade historien. Samtidigt var den en medryckande skildring av dans som också nådde en stor publik.

När jag sedan började läsa dansvetenskap var det en helt annan bild som mötte mig: fokus låg på balett, jazz och modern dans och begreppet streetdance nämndes knappt. Och någonstans där började jag fundera. Jag funderade över varför den ena dansvärlden var så genomkommersialiserad och den andra så totalt ointresserad av allt som var folkligt. Det var längtan efter något mellan de två extremerna som fick mig att själv börja skriva om dans för att fylla lite av det tomrummet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>