Tre filmer: Lars Gillegård

Tre filmer: Lars Gillegård

Lars Gillegård arbetar som biografkonsulent på Riksföreningen Våra Gårdar sedan många år och är orienterad på små och medelstora biografers väl och ve. Han har nyligen varit med att starta den ideella Riksföreningen BIOGRAFERNA, och har blivit dess första ordförande. Han skrev även boken Öga för bio som rekommenderas för alla som är intresserade av lokal och regional filmpolitik och biografmångfald. Beställ den direkt hos Lars!

Ett anständigt liv (Stefan Jarl, 1979)

ett_anständigt_liv

Stefan Jarls dokumentär Ett anständigt liv från 1979 blev den välbehövliga väckarklocka för mången politiker men även för gemene man på hur illa ställt det var med knarket i riket. Det fanns en väldigt naiv syn på knark under 1960- och 1970-talet bland politiker och myndigheter. Narkotikaproblemet reducerades till en vårdfråga. Bl.a. legalförskrevs 4.6 miljoner doser narkotika till 80 narkomaner i slutet av 1960-talet, med stöd av Socialstyrelsen. Få svenska filmer har nog haft ett sådant politiskt genomslag som Ett anständigt liv. Filmen kom att bidra till att lägga grunden för en kommande restriktiv narkotikapolitik i landet. Då jag själv var gammal barrikadkämpe mot knarket under de här åren så fick jag en rätt så personlig koppling till filmen. Filmen slog an en sträng hos mej och bidrog till ett rätt så svårartat engagemang mot knarket och missbruket kommande år.

Det är nog ett rent konststycke att göra en film som Ett anständigt liv. Den bär på ett sådant ursinne över sakernas tillstånd, utan att det blir överspel och pekpinnar. Stefan Jarl lyckas, som i många andra av hans filmer, balansera ett brinnande patos med stor trovärdighet och hög igenkänning. Kenta kunde ha varit min farsa, Stoffe min bror.

Bäst är det att se Ett anständigt liv som en del i den unika modstrilogin där även Dom kallar oss mods och Det sociala arvet ingår. Jag har haft förmånen att se alla, i ett svep på bio. Ett omtumlande tidsdokument, men också en exposé över olika sätt att som filmare närma sig verkligheten.

Musiken bör självklart lyftas fram i Ett anständigt liv. Flera stycken är komponerat av Nationalteaterns Ulf Dageby. Det är många gånger jag retar mig på filmer där musiken förstärks i syfte att kompensera en svag intrig eller att musiken kör över en bra intrig där istället riktigt starka bilder borde tala för sig själv, i tystnad. Men musiken i Ett anständigt liv lyfter hela filmen, och bidrar till det behärskade ursinne som Stefan Jarl ville förmedla. Jag är säkert inte den enda som blev klubbad av filmen. Och kanske var det så att med Ett anständigt liv så föddes min tro på dokumentärfilmen.

Gå och se (Elim Klimov, 1985)

ga_och_se

Jag höll på att packa en sen kväll, december 1989, för några månaders resa till Indien med start morgonen därefter. TVn stod på och jag på halkade in på filmen Gå och se från 1985 av Elim Klimov. Och fastnade där framför den lilla tv-apparaten, förstummad över vad som utspelades. Av alla krigs- och antikrigsfilmer så tar Gå och se priset. Kriget ur ett barns ögon, en mardröm som aldrig tar slut, det blir bara värre.

En stor del av filmen vill jag minnas utspelades i stumhet, pojken hade blivit döv av en granatexplosion. Det finns en scen då pojken går igenom en by tillsammans med en flicka, antagligen sökandes efter flickans familj (så minns jag). Men inte en själ fanns i byn, och denna tystnad. Ett hopp väcks om liv, att byfolket och familjen hunnit fly. Så de skyndar vidare ut genom byn, stärkta av hoppet om liv längre fram. Då den halvspringande pojken gör en lätt huvudvridning och i ögonvrån upptäcker alla bybor i en hög med lik, och samtidigt försöker skydda flickan från sitt ögas upptäckt. Den här filmen fanns på näthinnan under hela min indienresa och lärde mig en sak. Om en film är tillräckligt stark så är sammanhanget – visningsfönstret fullständigt oviktigt. Men jag skulle gärna vilja återse Gå och se, i filmens rätta element, på biograf.

Splendor – drömmarnas hus (Ettore Scola, 1989)

splendor

Vad gör man om biografen dräneras på publik i en liten italiensk stadshåla någon gång på 60-talet, då publiken och framförallt unga män börjat fastna framför tv apparaterna? Jo, man anlitar några striptease dansöser som innan filmen gör sin tease framför filmduken. Och vips så fylls biosalongen med lystna unga män och foajén blir smockfull med resterande som inte kommer in. Men när väl numret är slut och filmen skall börja så är det lika ödsligt tomt som tidigare. Konsten och kommersialismen sida vid sida – biografens historia och kampen om publiken i ett nötskal. Splendor – drömmarnas hus av Ettore Scola är en liten filmpärla som hade premiär på några svenska biografer 1989 och handlar om ett gäng biografentusiaster – föreståndaren, maskinisten, kassörskan och filmrecensenten. Dom tar till alla upptänkliga knep och knåp för att få biografen att överleva.

Att se Splendor i samma veva som jag började som biografkonsulent 1989, var ju som hand i handske. Det finns en mängd scener i filmen som jag vid olika tillfällen genom åren direkt applicerat då jag besökt biografer på fallrepet och träffat missmodiga biografägare. Om man skall söka idéer till publikarbete och finna essensen av begreppet biografkultur så har Splendor varit en stor inspirationskälla. Men inte bara för biografentusiaster utan även för andra värnare av kultur och offentliga mötesplatser i allmänhet.

Tyvärr så kom Splendor lite i skuggan av den Oscarsbelönade Cinema Pardiso från 1988. Det är nog inte många som har sett Splendor. Men Splendor är minst en lika stark film Cinema Paradiso. Om inte bättre.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>