Tre filmer: Jerry Eriksson

Tre filmer: Jerry Eriksson

Jerry Eriksson har ett kandidatexamen i filmvetenskap och är sedan ett antal år tillbaka verksam som filmkonsulent och utvecklingsledare på Film i Örebro län. Där jobbar han mycket med skolbio och unga filmare. Vid sidan av har han en blogg där han visar upp sina fantastiska fotografier.

När jag ombads att skriva för denna blogg tänkte jag ”Tre filmer? Bara TRE filmer! Hur ska jag kunna välja?”. Och uppdraget att hitta titlar som på något sätt gjort avtryck i mitt liv. Mycket svårt. Men så tänkte jag att filmer som stannat kvar hos mig i X antal år, sådana jag gärna ser om och om igen, de måste ju ha slagit an något hos mig. Vad har jag dock svårt att sätta ord på. Jag ser egentligen ingen röd tråd genom titlarna. Kan heller inte sätta in dem i något slags livsperspektiv.

Så jag listar helt enkelt tre favoriter med ett spann på över 30 år titlarna emellan. Så får de tala för sig. Jag försöker sätta ord på varför jag gillar dem. Vilka ingredienser som triggar. Det kanske säger något. Om filmerna. Och kanske om mig. Hej!

Alien (Ridley Scott, 1979)

alien

Min absoluta favoritfilm i alla kategorier. En skräckfilm i rymden. Där ingen kan höra dig skrika. ”Jaws in space” har jag för mig att regissör Ridley Scott har beskrivit den som. Och det är en ganska träffande innehållsdeklaration. Ett blodtörstigt monster utan annan agenda än död. Ett som inte kan resoneras med. Bara bekämpas och förgöras.

Det som dock skiljer Alien från jämförelsen med Hajen (Steven Spielberg, 1975. Faktiskt en annan av mina favoritfilmer.) är det begränsade utrymmet. I Hajen kan våra vänner sheriffen, experten och fiskaren helt enkelt låta bli att hoppa i plurret, så vore de safe. I kammarspelet Alien finns inte den utvägen. I rymdens vacuum delar Ripley och den övriga besättningen skeppsutrymme med faran. Ingenstans att ta vägen. Ungefär som om hajen tagit sig upp på land och hem till sheriff Brody, låst dörren och slängt nyckeln. Klaustrofobin är i högsta grad en av nycklarna i historien.

Utöver berättelsen bjuds vi på en fantastisk scenografi. Alien är filmen som skitade ner rymden. Tidigare kliniskt rena och lysande vita skeppsinteriörer är här utbytta mot ett slitet fraktskepp, drypande av kondens nerför dess hårda metalliska väggar. För att inte tala om ett monster signerat pervo-konstnären H.R. Giger. Bara denna designade fulländning är värt att se filmen för. Och analoga effekter som borde göra alla dagens CGI-tekniker avundsjuka.

För mig håller filmen visuellt än idag. Jag ser den nästan årligen. Vore det inte för de gammaldags tjock-dator-skärmarna, Ripleys frilla och möjligen skärning på underbyxorna i slutscenen så skulle den kunna släppas på bio idag. Det är jag nästan övertygad om. Eller så är det nostalgin i mig som förblindar. Så kan det också vara. Ett mästerverk är det i vilket fall. Och jag älskar att med skräckblandad förtjusning besöka detta universum.

Pulp Fiction (Quentin Tarantino, 1994)

Pulp_Fiction

Om Alien förnyade rymdfilmen så förnyade Quentin Tarantino med Pulp Fiction filmberättandet i stort. Eller nu överdriver jag såklart. Det Tarantino egentligen gjorde, som genier inom allsköns kulturella uttryck alltid gjort, var att han snodde från mästarna och gjorde till sitt eget. 1994 hade jag redan sett Tarantinos De Hänsynslösa (Reservoir Dogs, 1992). Även det likt Alien ett kammarspel (Hmm, anar jag här en röd tråd i mitt filmgillande?) men med temporala hopp i berättandet. Vi kastas fram och åter mellan nutid och dåtid. Allt för att (jag gissar regissörens intentioner) hålla inne med information, skapa spänning och överraskningar, och hålla tempot.

Innan jag såg den publikt långt mer framgångsrika Pulp Fiction hördes det från vänner som redan sett den: ”Har du sett den? Hela filmen berättas liksom baklänges?”. Vilket den såklart inte gör. Vid en närmre betraktelse berättas den faktiskt cirkulärt med start någonstans i mitten, och tidslooparna i allt vidare spiraler utåt.

Men detta att en berättelse kan framställas ur synk skapade något slags djupare intresse för filmberättande hos mig. Det är antagligen orsaken till mina långt senare akademiska filmstudier. Tarantino var som omnämnt inte alldeles nyskapande har jag ju senare förstått. The Killing (Stanley Kubrick, 1956) och Rashômon (Akira Kurosawa, 1950) är bara två exempel på tidigare mästares filmer som tydligt gjort avtryck på Tarantinos berättarteknik.

Historien då? Jo, ett multiplot-krim-gangster-drama med en nyupptäckt John Travolta i en av de bärande rollerna. En intressant historia, men som höjer sig över mängden genom sin struktur. Ett lysande exempel på att form och innehåll tillsammans bildar helheten som vi kallar film. Och som inspirerat och banat väg för mängder av filmer och filmskapare, som med blandad framgång använt sig av ”vi kastar tid och rum ut genom fönstret och berättar historien så som den gör sig bäst”. Jag tänker på filmer som Amores Perros (Alejandro Gonzáles Iñárritu, 2000), 21 Grams (Iñárritu, 2003), Memento (Christopher Nolan, 2000) och många, många fler.

Tarantino var således inte först. Inte heller den siste. Men han var den som gjorde det till sitt adelsmärke och etablerade berättarformen för den breda publiken.

Winter’s Bone (Debra Granik, 2010)

Winters_bone

Och nu till lite modernare tongångar. Winter’s Bone som är en emotionell käftsmäll till film. Om Ree, suveränt spelad av stjärnskottet Jennifer Lawrence. En flicka i ett på alla plan fattigt landskap i de otillgängliga amerikanska Ozark-bergen. En extramamma åt sin mamma och sina småsyskon som tvingas handskas med en förestående familjekatastrof genom att konfrontera alla ogint inställda grannar och släktingar. Det är så kargt både i landskap och i relationen mellan människor att det nästan känns som att filmen är svart-vit. Som först ovillig medhjälpare har vi farbrodern Teardrop (John Hawkes) som skänker filmen det lilla uns av medmänskligt agerande för att inte allt ska vara alldeles nattsvart.

Jag har inga analyser av filmen att komma med. Det går inte att bena i upplevelser när de är såhär gripande. Det är bara känslosamt. Jag minns att jag lämnade biografen efter att ha sett filmen första gången med en känsla av att ”det här är det bästa jag sett på tio år”. Och ett par år senare står filmen fortfarande högt i kurs hos mig.

Jag har aldrig varit någon bänkad uppesittare när det gäller Oscarsgalor. Har inte brytt mig nämnvärt. Men detta år var jag övertygad om att Winter’s Bone skulle ta storslam. Bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll och bästa manliga biroll var liksom självskrivet hos mig. Och så bidde det bara ingenting. För mig alldeles obegripligt. Därför tycker jag att du, om du inte redan sett den, genast ska gå och se filmen. Varhelst du kan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>