Tre filmer: Fredrik Gustafsson

Tre filmer: Fredrik Gustafsson

Fredrik Gustafsson är filmvetare från topp till tå, inkluderat en doktorstitel från University of St. Andrews och ett förflutet som arkivarie på Ingmar Bergman arkivet. Han håller föredrag, twittrar och skriver artiklar om film, och så bloggar han på Fredrik on Film. Vill man träffa honom i verkliga livet kan man bland annat göra det när han jobbar på biblioteket på Filmhuset.

Jag ville välja tre filmer som haft en betydande inverkan på mig och på min relation till filmkonsten och det visade sig vara enkelt att välja de två första filmerna. Men vilken som skulle bli den tredje var nästan hopplöst att välja för jag hade fem lika starka kandidater. Men sen tänkte jag att det inte spelade så stor roll så jag tog bara en av dem. Det är den som hamnat sist i listan. Först kommer de två lätta valen.

Snuten i Hollywood 2 (Tony Scott, 1987)

snuten_i_hollywood_2

Jag har tyckt om film sedan jag gick på lågstadiet, och gick på bio själv så fort jag var stor nog att få föräldrarnas tillåtelse. Jag tyckte om att gå själv för det var filmen som var det viktiga, inte att umgås med kompisarna. Dem kunde jag träffa efteråt. På den tiden var det för berättelserna skull som jag såg film, handlingen och rollfigurernas öden och äventyr var det som intresserade mig. Ända tills jag såg Snuten i Hollywood 2. Det var den första film jag såg där det var formen, det visuella, som fångade mig. När mina kompisar gillade den för att Eddie Murphy var cool så var det fotot som jag tänkte på, hur den skiftade i färg från en scen till en annan, hur rök och motljus användes för att skapa effekter. Jag såg den inte på bio utan först när den kom på VHS (det här var alltså innan DVD hade uppfunnits) och jag såg den flera gånger, alltid lika hänförd.

Idag har jag sett nästan alla Tony Scotts filmer, och jag har sett om Snuten i Hollywood 2 som vuxen. Den är långt ifrån hans bästa (det var inte förrän på 1990-talet som han riktigt började blomstra) men den är ändå speciell för mig eftersom den förändrade min syn på film och gjorde mig medveten om att det är ett visuellt medium. Att man kan uppskatta en film på grund av hur den ser ut, oavsett vad den handlar om. Idag är Tony Scott hyllad och analyserad bland både kritiker och filmteoretiker för sin säregna stil men på den tiden var det ingen som brydde sig om honom. Utom mitt tonårsjag.

Fönstret åt gården (Alfred Hitchcock, 1954)

rear_window

Men den enskilt viktigaste filmen i mitt liv är Fönstret åt gården. Det var den som gjorde att filmen blev min passion och mitt projekt. Jag såg den på TV i november 1989 när SVT hade ett Hitchcock-retrospektiv med fem filmer (de andra var Repet (1948), som jag missade, Ugglor i mossen (1955), Mannen som visste för mycket (1956) och Studie i brott (1958) och den var så mycket bättre än något jag någonsin tidigare hade sett att jag var tvungen att skriva ner någonstans att jag sett den och vad jag tyckte om den. Vad jag tyckte om, vid sidan av skådespelarna, humor och spänningen, var atmosfären i filmen, inte minst ljudet och färgerna, och att det gick att känna hur varmt det var de där dagarna. Nästa dag gick jag till biblioteket och lånade alla böcker de hade om film (tre stycken) och sen såg jag de andra filmerna i Hitchcock-serien.

Det var inte där som mitt filmintresse började, det hade jag redan (annars hade jag knappast sett Fönstret åt gården), men det var där som jag började intressera mig för film som konst. Hur gjorde man film, vilka gjorde film och vilka filmer hade gjorts? Det var de frågorna jag ville ha svar på när jag gick ner till biblioteket. Men främst ville jag veta allt om Hitchcock. Som tur var hade biblioteket Truffauts intervjubok med Hitch, så jag lånade den och läste den från pärm till pärm. Och sen en gång till. Man kan nog säga att jag blev filmforskare och filmhistoriker tack vare Hitchcock, och jag började min forskning redan som tonåring och har inte slutat än.

Fönstret åt gården var sedan min favoritfilm i många år, och jag såg den regelbundet. Idag uppskattar jag fler aspekter av filmen än jag uppfattade första gången jag såg den, till exempel hur de olika berättelserna den innehåller påverkar varandra, bekräftar och problematiserar, och de subtila psykologiska undertonerna mellan rollfigurerna. Men även om jag tycker om den lika mycket idag som jag gjorde då så är den inte längre min absoluta favoritfilm. Jag har sett andra filmer som jag tycker lika mycket om, och några jag tycker om ännu mer, av Hitchcock och av andra. Men ingen annan film har haft ett lika stort inflytande på mig.

Kort möte (David Lean, 1945)

brief_encounter

Det finns tre anledningar att ta med Kort möte. Dels för att den är fantastiskt bra och dels som en representant för David Lean, för han är en av de bästa filmskaparna. Men också som representant för filmkonstens sanna guldålder, brittiskt 1940-tal. Jag velade mellan Kort möte och Powell och Pressburgers Störst är kärleken (1946), men eftersom de två andra filmerna jag valt är i färg så tänkte jag det kunde passa med en svartvit film och så har Kort möte något som Störst är kärleken inte har, Celia Johnson. Hon spelar den kvinnliga huvudrollen och hon är så bra; så skör, så desperat, så förälskad, så förvirrad, så förtvivlad att det räcker med att skriva hennes namn för att få en klump i halsen.

Som nästan alla David Leans filmer så handlar det om en person som drömmer om ett annat liv, långt bortom vardagens bojor, en person vars passioner är för stora för att hon ska kunna hantera dem, och som ständigt riskerar att förgås antingen genom att förtrycka känslorna eller genom att leva ut dem. Här handlar det om Laura, en försynt hemmafru som plötsligt blir blixtförälskad i en stilig doktor (spelad av Trevor Howard) som hon träffar av en slump på en järnvägsstation. Den är berättade i återblickar, med Lauras berättarröst som ständig följeslagare, och ett av Leans många geniala grepp är att låta Laura sitta i fåtöljen i sin lägenhet och se sina minnesbilder framför sig som på en filmduk, som om hennes eget liv var något hon såg på bio. Det är en fin illustration till hur overkliga hennes känslor och upplevelser förefaller henne. För henne är förälskelser sådant som inte händer i verkligheten, utan bara på bio.

Alla tre filmer jag valt såg jag alltså för första gången när jag var tonåring, och det är inte en slump. De filmer jag såg då var de som formade mig och mitt filmintresse. Till exempel så handlade min första uppsats när jag läste filmvetenskap om David Lean. Fönstret åt gården och Kort möte har inte tappat något sen jag såg dem för första gången, och inte Snuten i Hollywood 2 heller. Den är inte i samma klass som de andra, men det tyckte jag ju inte som tonåring heller. Det finns olika sätt att uppskatta film på.

Så det var allt. Där har ni mina tre filmer, eller fyra om man räknar med Störst är kärleken. I fall ni undrar vilka de andra filmerna var som kandiderade till att få vara med så var det Tomahawk (George Sherman 1951), Le prix du pardon (Mansour Sora Wade 2001) och De färdas om natten (Raoul Walsh 1940). Jag såg dem inte som tonåring utan först som vuxen (ett skäl till att de inte fick vara med nu) men dem får ni läsa om en annan gång.

One thought on “Tre filmer: Fredrik Gustafsson

  1. Pingback: Tre filmer: Rebecca Unnerud | Tre Filmer

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>