Tre filmer: Andreas Öjerfors

Tre filmer: Andreas Öjerfors

Att skapa minnesvärda spelupplevelser är vad han brinner för. Andreas Öjerfors jobbar som speldesigner på MachineGames, vars nya spel ska släppas till våren 2014. När han inte designar spel så föreläser han om just detsamma, twittrar som @ojerfors och bloggar om spel, kultur och underhållning på Instead of letters.

City of the Lost Children (Jean-Pierre Jeunet, 1995)

city of the lost children

Det var här förälskelsen började. Med hennes huvud vilandes mot min axel under City of the Lost Children. Vi hade träffats ett fåtal gånger genom en gemensam vän, men jag kände henne knappt. Tillsammans med vår vän skulle vi nu hyra en film, och hon ville se en fransk film jag aldrig hade hört talas om.

Hon var besynnerligt vacker och märklig, som ett spricka rakt igenom min tonårsverklighet. Och jag törstade så efter någonting bortom den asktunga tillvaro som var mitt liv. Där kom Jennifer, med skönhet, idéer och tankar långt bortom det jag var van vid.

Det var här förälskelsen började. För även filmen var besynnerligt vacker och märklig, och en lust och en fascination väcktes för film som erbjöd någonting bortom träsket av blockbusters och mainstream som dittills dominerat min videospelare och mina biografbesök. City of the Lost Children var en film som tog estetik på allvar. Berättandet, bilderna, tempot var så annorlunda mot det jag var van vid. Att jag dessutom upplevde det med någon som jag långsamt föll för gjorde det bara starkare.

Min förälskelse i Jennifer är sedan mycket länge död, men förälskelsen i vackra, märkliga filmer lever kvar.

American Beauty (Sam Mendes, 1999)

american beauty

Lester Burnham är en förlorare. Livstrött, medioker och fångad i ett kärlekslöst äktenskap spelar ingenting längre någon roll. Dagarna består endast av välrepeterade rörelser och fraser. Tillsammans med sin glädjelösa fru har de fulländat ytan av den amerikanska drömmen, men inåt finns bara damm och ekon kvar av de personer de en gång var.

Men Lester Burnham är en hjälte. En fånig förälskelse i tonårsdotterns heta kompis ger honom det uppvaknande som krävs för att han ska göra revolution mot sitt eget liv. Det är en revolution mot alla lager av förväntningar som bleker oss till monokroma kopior av de vi skulle kunna vara. En krigsförklaring mot den självförvållade handlingsförlamning som vi låter infiltrera oss.

Jag behövde American Beauty då. Under en dyster tid utan framtidstro gav den mig hopp. Den sa att det alltid fanns tid att göra saker annorlunda, att livet inte nödvändigtvis måste vara som det blev. Att möjligheten att bryta upp och skapa någonting bättre fortfarande fanns där.

Solaris (Steven Soderbergh, 2002)

solaris

Solaris är en film att se med vidöppen mun.

De fantastiska bilderna, filmmediets bästa musik, det närmast meditativa tempot och en berättelse som fortfarande lämnar vågor inom mig gör det till en film jag bara kan gapa till. Gapa av överväldigande skönhet och melankoli.

Solaris handlar om att förlora den man älskar, och använder sci-fi för att ställa den skrämmande frågan om våra minnen av en människa verkligen är en sann bild av vem hon var. Vad om vi minns den vi älskade fel? Är den vars minne vi fortfarande älskar verkligen densamma som personen som faktiskt levde? Känner vi någonsin andra människor eller älskar vi endast våra bilder av dem?

Filmens slut ger tröst på det sätt som bara konst kan göra – genom att bortse från det bottenlösa hål av mörker och smärta som kommer från sanningen att vi alla ska förlora alla andra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>