Tre filmer: Sophia Josephson

Tre filmer: Sophia Josephson

Sophia Josephson är frilansande filmare och filmpedagog från Västerbotten. Hon har en kandidatexamen i drama och teaterpedagogik från Umeå Universitet och gick ut från Biskops-Arnö dokumentär-filmslinje 2011. Under 2012 jobbade hon som filmpedagog på Film i Uppland, och startade upp filmnätverket Respons som är en mötesplats för filmare på FilmCentrum Stockholm. Vid årsskiftet 2012/13 flyttade hon hem till Umeå igen och har sedan dess jobbat med sin film Bita ihop som nu har premiär inom sektionen New Doc på Tempofestivalen 2014. En ny film är redan på gång och utan att avslöja för mycket kommer den handla om tonårstjejer, Epa-traktorer och Västerbottens inland.

Ronja Rövardotter (Tage Danielsson, 1984)

ronjarövardotter

Jag måste börja med Ronja Rövardotter, om det är en film som verkligen drabbat mig är det den. Jag var kanske 4-5 år när jag såg den första gången och fick en sådan totalt distanslös besatthet som bara ett barn kan få. Ronja var inte min idol, jag trodde att jag var Ronja. Tvingade först mamma att sy Ronja-kläder av tygrester för ett helt rövarband och tvingade sedan de andra barnen på dagis att ikläda sig olika roller ur filmen. Det var mindre uppskattat och jag minns den totala besvikelsen över att de inte verkade känna till varken helvetsgap, grådvärgar eller vildvittror.

När jag blev äldre skämdes jag och skammen satt i länge men nu är jag stolt över Ronja-perioden. Ronja är en otroligt stark karaktär som trots sina unga år vågar stå upp mot en äldre generations galenskap. Jag tror också att den tilltalade mig som barn för att inget var inlindat i ett skyddande skimmer. Att se att vuxna människor är riktiga människor med svagheter och sorg tror jag är viktigt och hur många av dagens barnfilmer vågar vara lika direkta i sin hantering av döden?

Så går ett år – tiden i Sjöbo (Ebbe Gilbe, Gunnar Källström och Kjell Tunegård 1988)

sa_gar_ett_ar

Så går ett år – tiden i Sjöbo började spelas in nyårsafton 1986 och avslutades nyårsafton 1987. Det är en stillsam skildring av ett litet skånskt samhälle med adel, borgare och bönder i en tid av förändring, det gamla bondesamhället som möter ett nytt Sverige. Jag såg filmen alldeles i början av dokumentärfilmutbildningen på Biskops-Arnö, enligt vår lärare hade tidigare klasser tyckt att filmen varit långsam och tråkig men vår klass älskade det episka berättandet och personporträtten som fångar alla typer av människor i ett samhälle.

Jag tror också att filmen talade till oss då de samhällsproblem som skildras i filmen sorgligt nog blivit högaktuella igen. Klyftorna mellan rika och fattiga i filmen är stora och under året i Sjöbo växte sig främlingsfientliga grupper starka och delade samhället i två läger, för eller emot invandring. Samma höst vi såg filmen på Biskops-Arnö tog sig SD in i riksdagen.

Bombay Beach (Alma Har’el 2011)

bombay_beach

En av mina starkaste filmupplevelser på Tempo-festivalen 2012 var Bombay Beach. Filmen skildrar ett antal karaktärer som bor i husvagnar och skjul i ett av de fattigaste samhällena i Kalifornien, USA. Främst drivs berättelsen med hjälp av en liten pojke diagnostiserad med bipolär sjukdom, en tonårskille som gömmer sig för det förflutna och en gammal man som försöker lura döden. Filmen är ett vågat experiment som flirtar med fiktionsfilmens estetik. Regissören Alma Har’el har samarbetat med en koreograf i drömlika danssekvenser då huvudkaraktärerna gestaltar sina känslor och sin längtan. Vart gränsen mellan det dokumentära och det fiktiva går är upp till publiken och definitivt en intressant diskussion om hur mycket man som dokumentärfilmare får och kan styra handlingen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>