Tre filmer: Rebecca Unnerud

Tre filmer: Rebecca Unnerud

Rebecca Unneruds två största passioner är film och text. Hon är utbildad journalist och filmvetare och skriver om film för bland annat MovieZine och Feministiskt Perspektiv. Vid sidan av skrivandet jobbar hon som kontaktperson åt tjejer med psykiska funktionsnedsättningar. Rebecca driver sin egen blogg modeochfilm, twittrar som @rebeccaunnerud och hon är en del av bloggnätverket Filmspanarna.

Här skriver hon om tre filmer som hon såg de åren då film gick från ett stort intresse till något ännu större.

Timmarna (Stephen Daldry, 2002)

timmarna

Sound of Music, Gilbert Grape, Sunes sommar och Döda poeters sällskap i all ära, de må vara mina första stora filmminnen men det starkaste kom på gymnasiet när jag såg Timmarna. Jag såg filmen med mamma på bio och jag minns det som igår. Filmen har tre kvinnor (en av dessa är Virginia Woolf) i huvudrollerna (Meryl Streep, Nicole Kidman och Julianne Moore) och handlar om tre tidsperioder och tre berättelser. Jag tror att Kidman och Streep var två favoriter redan då medan Julianne Moore upptäcktes först i denna film och hon är sedan dess en av mina absoluta favoritskådespelare. Hennes historia i filmen är filmens bästa och det skådespeleri hon visar upp är bland det bästa jag har sett. Det här är filmen som har allt. Den innehåller fantastiska historier, komplexa karaktärer och ett skådespeleri som är något utöver det vanliga, både från de nämnda som spelar huvudrollerna men även från birollerna med bland andra Ed Harris, Jeff Daniels, Claire Danes, Allison Janney och John. C Reilly. Jag älskar Philip Glass musik, fotot, miljöerna, berättartekniken (parallellhistorier) och det feministiska anslaget. Filmen diskuterar hur kvinnor i alla tider har varit låsta till normer om hur en kvinna bör se ut och vara och hur de hindras till självförverkligande och frihet. De slits mellan hur saker och ting ska vara och deras önskan om att våga gå utanför ramarna. Filmen väcker många frågor kring identitet och kön och är en perfekt film för att öppna en diskussion i ämnet.

Det var först 2004 när jag lämnade Jönköping för Stockholm och började läsa sociologi som jag började läsa om genus och inse hur ojämställdhet begränsar kvinnors liv. Jag började ta mig an många filmer, böcker och teater-pjäser som berättar just detta. Jag började också inse hur många filmer jag sett som bara har män i rollerna (förutom någon enstaka kvinna som fungerar som ett bihang á la hustru/flickvän/älskarinna/hora) och jag började söka mig till filmer med mångfacetterade kvinnokaraktärer och/eller kvinnlig regissör.

Filmen är melankolisk och sorgsen men är samtidigt hoppingivande och ger mig styrka. Jag har sett filmen ett tjugotal gånger (har till och med skrivit en c-uppsats om filmen) och det finns ständigt nya saker att upptäcka och beröras av. Det finns ingen film som har så stor plats i mitt hjärta som den, då som nu.

Tre andra feministiska filmminnen: Stekta gröna tomater, Thelma & Louise, Lilja 4-ever

Tre andra filmminnen med parallellhistorier: Älskade hundar, Magnolia, Tic Tac.

Älskar dig för evigt (Susanne Bier, 2002)

älskar_dig_för_evigt

Med denna film fick jag för första gången en favoritfilm, en favoritregissör, en favoritskådespelare (Mads Mikkelsen) och ett favoritfilmland. Älskar dig för evigt är fortfarande en av de bästa filmer jag har sett även om den kanske inte är den främsta. Danmark är fortfarande min favoritnation när det kommer till film, danskarna skildrar relationer och sorg på ett oerhört smärtsamt sätt. Det ryms mycket djup och ångest i deras filmer även om de inte räds för humorn i de mest jobbiga situationer, som nu senast i Jakten. Och jag har nog aldrig sett en dansk skådespelare som är dålig, de är ju helt fantastiska (några favoriter är Sonja Richter, Ulrich Thomsen, Sofie Gråbol, Mads Mikkelsen, Nikolaj Lie Kaas, Trine Dyrholm, Kim Bodnia, Jesper Christensen och Paprika Steen).

Jag har inte vågat se Älskar dig för evigt på många år nu, eftersom jag dels vet att den ångest som filmen frambringar inte är att leka med, samt att jag är rädd för att den inte ska leva upp till mina förväntningar. Det jag vet är att den hör till mina absolut starkaste filmupplevelser och att filmen har det perfekta manuset, ett manus jag själv hade velat skriva. Dogma-reglerna gör filmen realistisk men det är framförallt dialogen och skådespeleriet som gör den precis så äkta som jag vill ha en film.

Tre andra danska filmminnen: Dogville, Festen, Bröder.

I sista minuten (Alfred Hitchcock, 1959)

 north_by_northwest

Jag började studera Filmvetenskap hösten 2005 på Filmvetenskapliga Institutionen på Filmhuset i Stockholm och jag kände genast att jag hade hittat hem. Att hitta vänner som älskade film lika mycket som jag själv och som, precis som jag, såg det som en realistisk plan att kunna jobba med det i framtiden. Inga hånskratt som följdes med kommentaren ”men lilla gumman, vad blir du när du har pluggat klart då…”. Det fanns många inspirerande föreläsare som hade imponerande karriärer och som gjorde mig målmedveten. ”Det går alltså att jobba med film…”, satt jag och dagdrömde på föreläsningarna. I F-salen och Bio Mauritz upptäckte jag hur lite film jag faktiskt sett (framförallt äldre filmer) och en stor guldgruva dukades upp framför mina ögon. Kvällarna och helgerna tillbringades på Cinemateket, ett annat himmelrike. Det var verkligen en lycklig känsla att inse hur mycket fantastisk film jag hade kvar att se. Jag upptäckte Stanley Kubrick, Roman Polanski, Billy Wilder, Ingmar Bergman och Martin Scorsese vars filmer jag älskar.

Framförallt upptäckte jag Alfred Hitchcock som kom att bli en av mina absoluta favoritregissörer. Jag som alltid har älskat spännande, psykologiska thrillers upptäckte mannen som så många andra regissörer har influerats av genom alla tider. Jag vet inte vilken film av Hitchcocks filmer jag tycker är bäst, troligtvis Rear Window eller Vertigo. Den filmen som etsat sig fast mest i mitt minne är I sista minuten, dels för att det nog var den första filmen jag såg av honom men också för att den har ALLT, förutom att vara filmhistoria så är det en skicklig, spännande och otroligt underhållande thriller med flera klassiska scener som utspelar sig på häftiga platser. Jag har sett om den flera gånger sedan dess och jag är fortfarande sjukt imponerad av den. Nästan alla moderna thrillers har inspirerats på ett eller annat sätt av Hitchcock och det är (i de fallen där filmen är bra) en sann fröjd att se regissörernas respektive hommage till ”Master of Suspense”.

Tre andra filmminnen om filmhistoria: Taxi Driver, The Shining, Psycho.

2 thoughts on “Tre filmer: Rebecca Unnerud

  1. Hej!
    Vilket roligt inlägg :)
    Jag blev riktigt sugen på att se “Älskar dig för evigt” och “I sista minuten”
    Till skillnad från dig så studerar jag inte film men jag känner igen känslan när pluggar något som mest anses vara en hobby :)

    Jag var på en föreläsning på filmhuset för ett par år sedan med David Fincher, det var helt fntastiskt.
    Fin sida!

    MVH Gunnar

  2. Åh, tack. Vad kul att höra. Jag tror att det är folks avundsjuka som kommer fram: att andra vågar satsa på sin hobby/passion och sen kan försörja sig på det.

    Jag grämer mig fortfarande att jag inte gick på David Finchers föreläsning. Jag kommer ihåg att jag valde att stanna hemma pga trötthet. Så dumt. Jag förstår att det var häftigt!

    Hoppas du fortsätter att läsa min blogg!
    /Rebecca

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>