Tre filmer: Erik Dalström

Tre filmer: Erik Dalström

Erik Dalström har studerat film- och TV-produktion och frilansar idag som redigerare. Han klipper mestadels tv-produktioner, nu senast Allt för Sverige och härnäst Mästarnas mästare. Hans dröm är dock att klippa en långfilm eller dramaserie i framtiden. För att underhålla sitt filmintresse driver han filmbloggen Filmfadern och har även skrivit för MovieZine då han rapporterade från årets filmfestival i Cannes.  Såklart kan man även följa Filmfadern på Facebook och Twitter.

Cinema Paradiso (Giuseppe Tornatore, 1988)

Cinema_paradiso

Den här fantastiska filmen kan ses som en hyllning till livet, kärleken och framförallt filmen. Vi får följa den lilla pojken Salvatore Di Vita, även kallad Toto, och hans stora intresse för både film och biografer. Han utvecklar en relation till den underbare biografmaskinisten Alfredo och möter den första kärleken.

Cinema Paradiso väcker många känslor hos mig. Förutom den gripande kärlekshistorien så fascineras jag över hur man får följa filmens utveckling allt eftersom historien berättas. Det är både roligt och intressant att ta del av när första ljudfilmen samt färgfilmen når den lilla italienska byn och hur censuren sakta men säkert avvecklas.

En annan sak som jag fullkomligt älskar med Cinema Paradiso är hur biografen i filmen blir som en av karaktärerna. Då syftar jag mest på maskinistrummet där mycket av historien utspelar sig. Alla gamla filmsedlar på väggarna, dammet i luften och det svaga ljuset som letat sig fram är otroligt fint att se på. Det är en smått fantastisk känsla man fylls av och det gör därför otroligt ont i hjärtat att se hur allting går mot en modernisering och digitalisering.

Ennio Morricone står för den underbara och stämningsfyllda musiken som tillsammans med ett vackert foto skapar sann filmmagi. Slutscenen i filmen kan vara en av de finaste någonsin. Cinema Paradiso är en kärleksfylld hyllning som alltid kommer ha en stor plats i mitt filmiska hjärta. Jag kan inte sluta le när jag tänker på den.

Requiem for a Dream (Darren Aronofsky, 2000)

requiem_for_a_dream

Det här är filmen som “krossade” min känslobarriär. Filmen som fick mig att öppnas upp på ett helt nytt sätt. Jag minns såväl hur jag hade samlat en grupp kompisar i skolans biograf när jag pluggade film- och TV-produktion på Kalix Folkhögskola. När det var ungefär en kvart kvar av filmens speltid började tårarna rinna ner för kinderna. Jag fick till och med lite svårt att andas. Eftertexterna började rulla och en illamående känsla infann sig i kroppen. Jag kände mig helt förstörd. Vad var det precis jag hade sett? Dessa olika människoöden vars drömmar går i kras har märkt mig för livet.

Requiem for a Dream har jag sett x antal gånger. Inte för att jag strävar efter att må dåligt utan snarare för att det är en film som inspirerar mig. Som filmnörd och klippare tycker jag den är mästerligt utförd där alla sinnen stimuleras. Snabba klipp tillsammans med en grym ljudmixning ger ett knivskarpt resultat. Fotot är experimentellt med perfekta kompositioner. Skådespeleriet är även det på topp, Ellen Burstyn äger varenda bildruta som hon är med i även om Jared Leto och Jennifer Connelly också är exemplariska.

Musiken hör till filmens hjärta där Clint Mansell skapar en gripande atmosfär som andas ångest. När jag hör ledmotivet i något annat sammanhang blir jag nästintill provocerad då den blivit helig för mig. Requiem for a Dream är rena rama berg- och dalbanan i känsloregistret. Det är helt klart filmen som drabbat mig mest känslomässigt och som alltid kommer vara en inspirerande film för mig och mitt skapande.

I Killed My Mother (Xavier Dolan, 2009)

I_killed_my_mother

Det här är underbarnet Xavier Dolans debutfilm som kom för några år sedan. Han är idag 24 år gammal, ett år yngre än jag, och har redan hunnit göra fyra långfilmer. Det sjukaste är också att alla är riktigt, riktigt bra. Den som dock etsat sig fast hos mig är hans första.

Jag visste direkt att det här var en filmskapare att hålla koll på när jag såg I Killed My Mother. Xavier Dolan har nämligen ett eget och unikt filmberättande. Med annorlunda bildkompositioner, slow motion-effekter och ett väl valt soundtrack skapar han sitt egna stilgrepp.

Anledningen till att jag valde hans debutfilm var den otroligt starka och gripande berättelsen om en kille som tampas med sin sexualitet och skapar en form av hatkärlek till sin mamma. Jag kände mig otroligt träffad av den visuella biten men även det briljanta skådespeleriet. Xavier spelar huvudrollen med en otrolig närvaro och trovärdighet. Tillsammans med Anne Dorval som spelar mamman, har de den perfekta kemin som det slår gnistor om. Värt att nämna är även Suzanne Clément som spelar en lärarinna i filmen, även hon är fantastisk.

Jag avundas Xavier och hans sätt att skapa film. Att vara så ung och kunna axla nästan alla roller själv (regi/manus, producent, huvudroll, kostym) kan inte vara lätt men han lyckas minsann. Han är sannerligen en auteur, men för mig är han snarare en förebild.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>