Tre filmer: Alexander Dunerfors

Tre filmer: Alexander Dunerfors

Alexander Dunerfors grundade filmmagasinet MovieZine för 10 år sedan för att kombinera sin kärlek för film och skrivande. Sedan dess har sidan med honom som chefredaktör vuxit till sig ordentligt: numera har den över en halv million besökare i månaden. MovieZine uppdateras dagligen och förutom en otroligt stor mängd med filmrecensioner finns där även en community för att diskutera film. Vill man läsa Alexander i kortare format gör man det på Twitter under @dunerfors. Här skriver han om tre filmer som hade stor betydelse under tiden då hans filmintresse växte.

Terminator 2: Judgement Day (James Cameron, 1991)

terminator2

Hur jag än vrider och vänder på den här listan, vilka filmer som än tillkommer eller faller bort, har Terminator 2 sin självklara plats i toppen. James Camerons uppföljare kom vid helt rätt tidpunkt för att få mig att upptäcka magin med film. Jag minns inte hur jag såg den första gången, troligen på någon filmkanal. Men jag glömmer aldrig vilken effekt den hade på mig. Aldrig i mitt elvaåriga liv hade jag suttit så fastklistrad framför TV:n, spänningen och de banbrytande specialeffekterna öppnade upp mina ögon för en helt ny värld.

Det blev nästan en besatthet. Som när barn blir besatta av någon Pixarfilm och prompt ska ha både Bilar-lakan och tofflor. Jag köpte allt jag hittade med Terminator, från brillorna till affischer och T-shirtar. Jag ville vara Arnold, när jag inte ville vara T-1000 förstås…

Det gick ju över, som tur är. Men sedan dess har jag slukat film i alla dess former. Jag började med att ta igen det mesta som Schwarzenegger hade gjort, jag har också följt James Camerons karriär med stort intresse (och fick chansen häromåret att tacka honom personligen för att ha fördärvat min barndom med videovåld – han skrattade och bad om ursäkt…). Framför allt väcktes ett osunt intresse för spektakulära storfilmer, jag älskar när film tar en till platser och visar upp saker som man aldrig tidigare har sett.

T2 blev den första filmen jag kunde kalla för min favoritfilm. De har varierat sedan dess, och nu är begreppet “favoritfilm” förknippat med alltför mycket beslutsångest då jag sett alltför mycket bra. Trots att en del effekter inte har åldrats väl förblir T2 en milstolpe inom action och sci-fi, och kommer alltid att ha en väldigt speciell plats i mitt filmhjärta.

Pulp Fiction (Quentin Tarantino, 1994)

Pulp_Fiction

Min barndoms andra favoritfilm av ännu en favoritregissör. Jag var 12 år och givetvis för liten för att se Quentin Tarantinos våldsorgie på bio. Men i Polen där jag är uppväxt brydde sig kanske inte biopersonalen så mycket på den tiden. Efter några riktigt häftiga bioupplevelser som Jurassic Park var jag stammis där.

Jag hade inte sett Reservoir Dogs och gick bara på förhandssnacket, eller kanske den coola och numera ikoniska affischen med Uma Thurman i svart peruk. Tarantino fångade mig direkt med sitt snygga bildspråk, noga valda soundtrack och karaktärer av sorten som jag aldrig tidigare stött på. Framför allt minns jag dialogen, och alla skratt den framkallade. Det ska tilläggas att den lama svenska översättningen aldrig gjort Tarantinos manus rättvisa, jag har en teori att polska svordomar är mycket mer målande och nyanserade. Jag hade sällan skrattat så mycket på bio som till Pulp Fiction.

Tarantino har också varit ett nöje att följa, även om han aldrig höll samma klass sedan dess. På vägen bekantade jag mig också med bröderna Coen och Martin Scorsese. Och där vaknade en slags mersmak för bland annat förföriska gangsterhistorier, dialogdriven film och långa episka filmer.

Borta med vinden (Victor Fleming, George Cukor, 1939)

gone_with_the_wind

Bara för att bryta av med något oväntat. Här kunde det lika gärna stå Spring Lola, eller valfri Hitchcock-thriller. Men efter några år då VHS-spelaren gick varm med alla de senaste Hollywood-filmerna, började jag sakta utforska smalare filmer, utländska filmer och några klassiker av den typen som “måste ses”. Och så mycket större/äldre än Borta med vinden hittar man inte lätt.

Jag var omkring 15-16 år och fastnade framför en sen sändning på TV. Fyra timmar plus reklamavbrott flöt förbi på ett ögonblick. Återigen var det ett fantastiskt hantverk som fångade mig, och jag får anta att också manuset var något utöver det vanliga. För i ärlighetens namn hör Borta med vinden till en av de “favoriter” som jag inte har vågat se om. Det låter kanske märkligt men jag har många magiska filmupplevelser som jag inte vågar förstöra genom att ge filmen en andra titt. Det är något speciellt med de där filmerna man upptäcker i tonåren. Man vill inte bryta illusionen och kanske upptäcka felen som man missade första gången.

Däremot är jag glad att ha upptäckt den här gamla godingen så pass tidigt. Den har öppnat upp för många klassiska filmer sen dess.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>